Traktorälskarens födelsedag

För precis två år sedan firade vi att vi kommit hem med Traktorälskaren från BB. Vi kom hem på själva födelsedagen, för det är ju inte så vilsamt på BB heller... Och vi mådde bra bägge två, och dessutom var det inte tillåtet med några som helst besök på sjukhuset. Vi åkte hem och käkade tårta med brorsorna, farmor, mormor, farfar, morfar, svägerskans familj och hunden och katten... Det var tämligen precis likadant den dagen som idag, med skillnaden att festföremålet idag kunde blåsa ut sin egna ljus på tårtan - HURRA för vår lille tok!

Som har hunnit med mycket idag. Efter en hemsk natt då han vaknade och skrek, fadern lämnade sovrummet till förmån för vardagsrumssoffan och jag tillbringade natten med en klätterapa som envisades med att ligga över mitt ansikte, så somnade han snällt i traktorn på förmiddagen. När han vaknade och jag bar in honom fick han ett skrikutbrott. Det är i de lägena i allmänhet mycket tydligt att han helt enkelt vill få skrika färdigt, för om man försöker locka med nåt annat, till exempel korv, en glättig sång eller en ballong (födelsedag, ju) så tystnar han blott för en sekund, sänker ögonbrynen och säger strängt "Ty", och visar tydligt med ett finger framför munnen vad har förväntar sig. Tystnad, alltså. Så det enda man kan göra är att hålla honom och vänta. Om man FÅR hålla honom. Inte så roligt, detta, som det kanske låter. Om man tänker positivt så är det förstås bra att han vet vad han vill.

Dagis har han nu varit på i två dagar efter julledigheten. Just nu vill jag bli hemmafru, trots att dagiset är jättebra. Men hur man ska få detta liv att fungera lugnt skönt och harmoniskt, det undrar jag. Jag jobbar inte full tid, men är ändå stressad intill döden varje dag när jag ska hämta på fritids respektive dagis. Boken som är mitt enda tydliga livsmål känner jag inte ro att arbeta med. Och nu satte sig maken bredvid mig, och då känns det onekligen som om min datortid är slut, även om han snabbt gick igen.