Såg för nåt år sen eller när det nu var Schyfferts show om nittiotalet. Jag skrattade mig fördärvad, och maken skrattade ungefär hälften så mycket. Bredvid mig på andra sidan satt en kille som var typ 25 (dvs tio år yngre än mig) och han satt mest och sneglade förundrat på mig medan jag skrattade... jag tror att igenkänningsfaktorn och skrattnivån berodde dels på ålder, men också på de omständigheter man haft under tiden som tonåring och ung vuxen. Min man har aldrig varit värst politiskt intresserad eller engagerad, och har nästan jämt betett sig ytterst förståndigt.
Jag var som tonåring med i politiska ungdomsförbund (två, men inte samtidigt...) och var väldigt engagerad i till exempel miljöfrågor, faktiskt trädkramare och ockupant vid några tillfällen. Men trots det så gick mig hela kriget i Jugoslavien helt förbi! Jag var i 20-årsåldern och hängde inte med ett dyft. Och det var det jag skulle komma till, för det gjorde tydligen inte Henrik Schyffert heller. Vilket han enligt egen uppgift i föreställningen skäms för idag. Och jag med, fast jag aldrig tänkt på det innan han påpekade fenomenet hos vår generation. Jag struntade faktiskt i princip i att det pågick ett krig i Europa!
Nu är jag kanske lite klokare. Eller jag kan åtminstone inse vilken fruktansvärd situation det måste vara i Gaza nu. Som förälder lider jag med alla som försöker skydda sina barn. Som människa tycker jag att det som pågår i mellanöstern är en jävla tragedi, katastrof och allt eländigt man kan kalla det.
Vad ska jag då göra? Jag vet inte, men jag ska i alla fall försöka hänga med, förstå och minnas. Göra vad jag kan. Den här gången.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar