Maken på LRF-möte

...och jag är alltså "ensam" hemma. Det vill säga tillsammans med tre pojkar, en hund och en katt. Nu är Mowgli sjuk (förresten tycker maken att smeknamnen på pojkarna är fjantiga, men det tycker inte jag, och dessutom kan jag ju inte byta nu!) och han har varit hemma idag. Han har i alla fall en ny sjuka, typ ont i halsen och feber. Det är synd om lille M när han är sjuk, för han hatar det. Han vill vara frisk och i skolan, och när han är uschlig så blir han smått panikslagen. Inte säger han till heller, utan ser bara livrädd ut... Nu ligger han i alla fall i sängen och hör på Grodan Boll. Maken var hemma (kring gården) och jag fick arbeta, vilket behövs.

Ironiskt är det att det varit så mycket VABbande ett tag. Jag blir normalt så provocerad av femtiplusgubbar som antyder i fikarummet att folk gillar att vara hemma med sina sjuka barn, oavsett om de är sjuka eller ej, så att säga. Då blir jag sur. Och jag har ju inte varit hemma så mycket heller, för vi brukar lösa det "kreativt" - men alla kan ju inte det. Och man måste ta hand om sina barn!

En annan sak jag irriterat mig på idag är inställningen att kommunalanställda inte arbetar så värst när de ärp å jobbet. Detta förhållningssätt odlas tyvärr även av kommunalanställda. Till exempel så skrev jag "jobbar 8-15"på skylten utanför mitt kontor (jobbar ju 75%) för att folk skulle fatta när jag var anträffbar... Då kommer en rödbrusig man och tycker att jag borde ändra till "är här 8-15" istället!

Kollegan L som enligt egen utsago jobbat statligt, kommunalt och som egen företagare påpekade när jag beklagade mig att hans erfarenhet är att man aldrig jobbar så mycket som i kommunal förvaltning, och heller aldrig är så påpassad.

Fast både L och jag har en inneboende frihet i våra jobb, vi har visserligen mycket att göra men kan styra en hel del. Det är bra.

Men det var inte detta jag skulle skriva om ikväll. Jag ville skriva om hur fin min storkille är med sin yngste bror. Idag sade han att Traktorälskaren "är en pärla nu när han är liten, och kommer bli en stjärna när han blir stor". Fint. Och de har haft så trevligt i kväll, och han har varit så omtänsam, och skrattat så mycket åt - men mest med - Traktorälskaren.

Och jag fick Mowgli att le åtminstone litegrann medan jag nattade honom. Fina, bekymrade sjuklingen.

Jag försöker skriva något om vad som varit bra varje gång jag skriver, för ibland känns vardagen dyster. Mest för att den känns så inrutad (jo, det gäller jobbet också, jag är svårt kluven i min inställning!) och för att detta på många vis är familjen KAOS. Som precis alla andra familjer, tror jag och för sig. Det är det där jädra livspusslet! Ett ord som jag också är kluven till
förresten.

En sista grej innan jag övergår till att surfa på hemflit.se... Jag ska få gå en hälsoutbildning på jobbet, egentligen för "utefolket", men jag lyckades slinka in på en reservlista. Det ska bli spännande! Massage, mental träning och stresshantering... Och en hälsobedömning. Sist jag gjorde en sådan (i ett anna projekt där avdelningen var försökskaniner) så fick jag gå till en beteendevetare, och hela bunten kontorsråttor på avslappningsövningar...;-)

Bokmalen ensam hemma idag

Eftersom Bokmalen kräktes strax före middagen igår fick han bli hemma från skolan idag. Fast han verkade väldigt pigg. Och jag har ett elände på jobbet. Så strax efter nio kollade jag med honom om han inte kunde vara själv hemma - nåja, maken är ju antingen i verkstaden eller i ladugården, så helt själv var han ju inte - och det tyckte han skulle gå bra... Och han ringde bara två gånger under dagen, först vid ett-tiden för att han kände sig ensam (mamma tröstade med att Mowgli strax skulle komma med skolbussen) och sedan vid trebläcket för att kolla om jag var på väg hemåt. Och det var jag ju. Bokmalen är för övrigt nu helt frisk och ska till skolan imorgon, och själv är jag - ta i trä - också helt fri från åtminstone magsjuka.

Och vi har gjort en gemensam röjning i Bokmalens rum, alldeles spontant före Bolibompa - fantastiskt vilka mängder returpapper en lite skribent och pysslare kan producera!

Kvällen har varit trevlig, även om den urartade (positivt) kring läggdags. Hela familjen Kaos stojade, kittlades, bröt arm och betedde sig allmänt knasigt. Jag skrattade så jag fick ont i magen när jag och pojkarna gemensamt bröt arm - hängde, snarare - och faktiskt lyckades få ner maken. Han är förvånansvärt stark.

Traktorälskaren är inne i normala rutiner med lugnt dagislämnande, fina nattningar och knappt något nattskrikande. SKÖNT!

Och jag och maken pratar renoveringar igen... Kul att vi bägge pratar nu, och inte bara jag! Synd att det är så mycket som man skullevilja göra:

INNE - tapetsera tre sovrum uppe, tillika måla tak. Byta rum pojkarna emellan och se till att Traktorälskaren får eget rum. Fixa golvvärme i föräldrasovrum nere, samt i köket. Byta handfat och väggbeklädnad på lilltoan. Kök - allt nytt. Och dessutom behöver en familj på fem en rejäl tvättstuga... Vi zappade mellan "Mästarnas mästare" och "Bygglov" i kväll, och den tvättstugan som gjordes i det ena programmet (gissa vilket) gick inte av för hackor. Det är onekligen mycket tid och möda som läggs på tvätt- och klädhantering.

UTE - byta panel på huset, gärna byta fönster (fast bara av estetiska skäl), måla balkong, ny fram- och bakbro, trädgård, måla gamla ladugården och, förstås... BYGGA NY LADUGÅRD.

Jag ska börja med att köpa tapeter till Mowglis nuvarande rum, det som ska bli Traktorälskarens. För T har ingen åsikt, så det är liksom lätt... Dessutom kommer vi vuxna troligen behöva bo där om och när vi gör om köket/sovrummet, så då tar vi med oss T när vi flyttar upp dit, och sedan lämnar vi honom kvar när vi flyttar ner igen. Och om det då är färdigfixat för hans behov så slipper han ju flytta runt ännu mer. Tyvärr är detta tänk bara en procent typ av allt som måste funderas ut när det gäller själva logistiken i projektet. Men små smulor är också bröd!

Ytterligare ett sjukdomsfall

Jippie. Inte. Bokmalen är också drabbad. Bara jag som klarat mig hittills. Fast torka spyor har jag fått mer än min beskärda del av. Trodde att detta var över, magjukeeländet, och hade en intensiv dag på jobbet i alla fall. Men när jag kom hem så låg Bokmalen utslagen i soffan, och efter stund var det klippt.

Och maken skriker att jag ska lugna mig när jag försöker ta ner tvätt så jag kan komma åt vasken så jag kan skölja av spyor och handdukar och hela tvätttorkställningen rasar. Spya som en jättepizza på ekparketten i salen. Kaotiskt.

Men nu tittar Bokmalen på"Lilla röda traktorn" som han helt otippat blivit förtjust i, antagligen eftersom Traktorälskaren kör filmerna på repeat så fort han får chansen. Han har druckit saft och avslagen Cola, och pratar just nu om hur olika det låter när vi rör oss i huset.

T och Mowgli leker med något som plingar, stillsamt.

Lite mer av detta, tack - det andas en smula lugn och ro.

Magsjukan sprider sig

Jahapp - då var såväl maken som Mowgli drabbade. Extra jobbigt blir det för maken som har ladugårdsjobb också. Det måste liksom mockas hos djuren oavsett hur bonden mår. Och barn måste tas om hand oavsett hur föräldrarna mår. Tur att jag är pigg - än så länge! Men jag blir låg av detta. Inte vill man hångla nåt med maken heller.

Arga mamman

Just nu är jag irriterad. Irriterad på tangentbordet som hoppar över bokstäver så man får skriva om och skriva om och skriva om. Mycket irriterad på ungarna som envisas med att leva om så förbaskat och precis i det rum jag råkar befinna mig i. Minstingen i de enorma Hulkenhandskarna, och de har ju förbaskat roligt... Men jobbigt när man vill se på TV, eller för all del skriva på datorn. Nu står Bokmalen och läser över axeln på mig, och jag hör hur han småfnissar... "Bokmalen" sade han, och sprang ut i vardagsrummet "och nu har Traktorälskaren inte på sig handskarna längre", rapporterar han. Och så skrattar de alla tre, och OK jag är inte riktigt så sur som nyss. Men de kunde ge fn i att hojta precis bredvid mig!

Traktorälskaren är hyfsat frisk idag, och Bokmalen som var så sjuk imorse att han inte kunde åka på idrottsdag (...) har sprungit runt som en tok (se ovan) som vanligt ikväll. Man kanske skulle föreslå dem lite TVspel?

När jag ärr iriterad som ikväll, förklarade jag just för maken, så vill jag fara till IKEA (han skrattade) eller alternativt äta en portion mat till. Det är väl konstruktiva lösningar?

Morfar ringde och friskförklarade sig efter lite sjukdom, så kanske de större åker till honom imorgon - och jag och maken till Köksspecialisten?? Och, fyller maken i, kanske kolla på det där nybyggda tjurstallet som ligger strax bredvid.

...

Hunden har i alla fall lugnat ner sig betydligt.

Alltid nåt, för nu är ungarna och springer i cirklar/dansar här i köket igen.

Tur att det kommit en ny Bamse, i alla fall något (lugnt) att se fram emot.

Och tjuvläsaren (Bokmalen) är visst här igen.

Puss till honom!

Viktigt i äktenskap

I dag på fikarasten pratade vi om äktenskap, om vad som får folk att hålla ihop och om varför man skiljer sig. Förvånansvärt djupgående om känslor och relationer på en ingenjörsbaserad arbetsplats... Jag vill bara påpeka hur viktigt det är att bli sedd, och förstådd. I morse fick jag en sådan där vardaglig omtänksam gärning tillägnad mig - maken hade kört ut bilen ur garaget åt mig, eftersom han vet hur krångligt det kan vara att baxa in trilskande tvååring... Fast när jag tackade honom för detta som kändes som en kärleksförklaring, så påstod han att det bara var för att han är rädd om backspeglarna. ;-)

Jag svarade att han gärna får köra ut bilen varje dag om det är på det viset.

Och jag har bara skalat av tre backspeglar.

Och vi log.

Magkänsla...

Natten till idag var mer än tjorvig, och Traktorälskaren höll på att driva oss till sömnlöst vanvett. På morgonen var väl han piggast av oss tre (de större sov lugnt...) men vi var ändå tveksamma til dagis. Man kan dock inte rimligen sjukskriva vare sig själv eller barnet för att man sovit dåligt, och jag hade mycket på gång på jobbet så vi for, och allt var hyfsat frid och fröjd. Till klockan elva, då dagisfröken ringer och säger att T kräkts i lunchtallriken. Så jag for i flygande fläng och när jag kom fram låg han lugnt och sov på en blå madrass. Jag trixade på honom overall och for hem.

Och nej, maken kunde faktiskt inte hämta upp honom eftersom slaktbilen var på ingång, tyvärr.

Därefter har han kräkts ett par gånger till - himla konstigt att man kan äta ett halvt Digestivekex och ett halvt glas mjölk och sedan få ur sig typ tio gånger den volymen på mattan i köket...

Och dagis har ringt och sagt att det är närmast epidemiskt, och att de inte vill ha honom på dagis imorgon oavsett hur frisk han än må vara. De hoppas att smittan är överstånden om ungarna håller sig ur vägen till efter helgen.

Och jag har ringt min chef som är jättebra och säger att ungarna är viktigare än jobbet, trots allt. Utan ens en liten stressad ton sade han det, fast han vet (precis som jag) hur många deadlines som ligger nära...

Hoppas bara Mowgli klarar sig, för de ska ha sommarfest på skolan imorgon med shorts och alla tänkbara sommarattribut.

Kattpappan också...

En blogg som jag verkligen tycker mycket om är Kattpappans. Heja Kattpappan! Han kan beskriva till exempel samsovning med tvååring på ett sätt som får mig att skratta högt. Han beskriver äktenskapsliv och föräldrarelationer på pricksäkert vis. Han har roliga små seriestrippar då och då. Han tar fina bilder. Heja!

Vindar, dioramor och chefer...

Fick vinddata från de första mätdagarna igår - och det blåser! Det skiljer rätt mycket från mätmastens 60 meter till SODAR-mätnivån på 150... Plötsligt har projektet som känts lite vilande blivit riktigt sprittande igen. Det känns kul även om det är väldigt mycket som ska falla på plats innan vi har vindkraftverk på berget här ovanför. Makens kusin som är duktig på det mesta har gjort fotomontage på hur det skulle kunna se ut, och det är inte så pjåkigt - tycker jag som gillar vindkraftverk, alltså. Fast vi är ju typ de enda i hela byn som inte skulle se dem, eftersom bergkammen kommer emellan. Men ändå.

Jobbmässigt har detta varit en förhållandevis effektiv dag, vilket känns skönt, och ovanligt. Jag har också gjort upp med chefen om att jag ska avsätta tid för ett särskilt projekt som är viktigt men alltid blir undanskuffat av annat med kortare deadline. SKÖNT.

En kollega bygger ett diorama med motiv från Koreakriget (tror jag) och jag blir också sugen på mer pyssel. Är ju prenumerant på miniatyrstolar, men har inte hunnit bygga så mycket på ett tag. Det är annars himla skoj. Fast just nu blir det mest grytlappsvirkning till Dallas.

Förresten är det liksom trist att se säsong nio när man vet att ALLT som händer kommer visa sig vara en dröm om typ 25 avsnitt. Men det känns också konstigt att hoppa över en hel säsong. Man får väl försöka bortse från Bobbys "sabbatssäsong" och titta förutsättningslöst... ;-)

Häromdagen fick viockså nya ritningar på tjurstall. Och jag vill bara BYGGA. Tyvärr är det även i detta så otroligt mycket som måste klaffa; mark, läge, stålar... Men jag VILL bygga!

...och jag har på sistone övergått från ... (även om det slinker in rätt mycket just i bloggen märker jag) till VERSALER. Idag skrev jag också för första gången på länge ett semikolon, ett skiljetecken som förr var en favorit.

Nu ska jag kolla vad Finnjonna, Kattmamman och Huskorset skriver i sina bloggar.

En ganska bra dag!

Idag har jag med visst lugn lämnat Traktorälskaren på dagis, även om jag var lite nervös eftersom han envisades med att ta med sig Mowglis gigantiska Hulken.handskar - gröna, mjuka som dånar "You don´t like me when I´m angry" och liknande med tuff, raspig Hulkröst när man nitar någon med dem... Men bra gick det!

Maken håller på och ringer runt till gäster inför top secret-överraskningsfesten vi ska ordna för svärmor... Känns lite kul att kunna skriva det här på bloggen i oerhört trygg förvissning om att inte festföremålet kommer läsa detta!

Jobbandet har gått bra idag, liksom handlandet och även hemkomst till pojkarna som jag för en gångs skull inte hämtat på dagis/fritids eftersom jag skulle handla. Bokmalen och Traktorälskaren hjälpte till med upplockning av varor, och T var oerhört gosig med B vilket var kul att se. Sedan hjälpte Mowgli till med matlagningen och skar purjo och paprika till "kinawoken" som ungarna visserligen knappt åt men inte heller klagade över - osannolikt harmoniskt för att vara familjen KAOS!

Idag har maken fått ritningar på drömtjurstallet, ringde mig på jobbet och frågade om jag hade fått in några miljoner... Men tyvärr, inte idag heller.

Men jag vill bygga stall!!!! Eller att maken ska!

Nu är det nog för idag.

PS. En sak till - Jag såg just att jag numera har fördubblat antalet läsare - från en till hela två! Tack, ni trogna läsare! DS

Paltkoma och vindmätningsfunderingar...

Just nu lider jag av paltkoma. Dagen har dessförinnan varit av öppet-huskaraktär (med våra stillsamma mått mätt) med vänner på oväntat besök och vindkraftsfolk på mindre oväntat. Trevligt bägge delar. Kul att träffa en snart ettårig liten A - de är roliga på ett annat sättän tvååringar, och det var skojigt att påminnas om hur det var för oss för ett år sedan. Ettåringen gick längs möbler och uppskattade det där skåpet med plastburkar som även Traktorälskaren var så förtjust i att tömma...

Vindkraftsfolket kom eftersom vi ska utöka mätningarna vid masten med en SODAR-mätning, för att få siffror på höjder upp till 100 meters höjd. Det vore oerhört skoj om det verkligen kunde bli något verk hos oss, men även om vindarna kanske räcker så är det lååång väg dit.

Nu undrar maken vem som åkte ur Let's Dance igår, och det vet ju inte jag. Jag vet däremot att Blondin-Bellas blogg har oerhört många fler läsare än min!

Eftersom jag blev nyfiken jag med på ovanstående fråga så är det klart med bloggande för idag - eftersom datortiden är begränsad får man prioritera...

Bättre idag!

Vi följde ett av de goda råden från nätet i gårkväll och väckte Traktorälskaren strax innan nattskräcken brukar börja. Det blev ingen nattskräcknatt. Men istället blev lille T - vilket vi borde ha begripit! - stensur över att bli väckt mitt i natten (klockan 22) och vägrade i sten att sova en minut till i egen säng. Han hamnade i vår istället, maken i soffan eftersom han sover så dåligt tillsammans med tvåring på tvärs över sängen, och jag hade en ganska mysig natt med Traktorälskaren, undantaget när han ramlade ner på golvet med huvudet före. Men han slog sig inte så värst konstigt nog.

På morgonen var han glad som en sol, och DAGISLÄMNINGEN GICK BRA! Jag fick till och med ta av honom overallen! Det är konstigt vad mycket gratisenergi man får av lite flyt...

I morse vaknade jag dock av en märklig dröm, som jag berättade för maken. Tyvärr visade det sig efter en stund att det inte var en dröm utan klockradion jag hört i halvvaket tillstånd. En ladugård i en by uppför älven brann. Vi känner de som har gården, och maken ringde och hörde vad som hände - alla cirka 50 kalvar brann inne, men de hade åtminstone fått ut de flesta korna.

Maken åkte upp efter ladugårdsarbetet för att försöka vara till hjälp, och det fanns åtminstone nåt bra i bedrövelsen, för det var mycket folk där redan som hjälpte till att fösa ihop kor, och korna kördes i skytteltrafik till andra gårdar. Folk lade ut balar, tog med sig grindar att fösa djur utefter, veterinär kollade hur korna mådde och avlivade skadade på plats - de gjorde vad de kunde.

Men ladugården är borta, och det är förstås ett elände. Det finns inga försäkringar som hjälper mot människor och djurs lidande. Men jag hoppas de var försäkrade ordentligt!

nATTSKRÄCK

Och en Bokmal som gillar att skriva med versaler, så om jag har datorn efter honom så blir det så där konstigt som i rubriken.

Traktorälskaren har fått för vana att plötsligt börja gallskrika, slå omkring sig och vara allmänt okontaktbar på nätterna. Detta innebär usel nattsömn, och föräldraskräck för att gå och sova, eftersom man är så rädd för ytterligare en katastrofnatt. Nu har jag läst definitionerna på nattskräck på ett antal webbsidor, och det verkar rätt uppenbart att det är vad han och vi drabbats av... JIPPIE, inte.

Som tur var så sägs det att attackerna går över före puberteten. JIPPIE igen.

Men det känns skönt att ha ett ord på det i alla fall. Och det fanns några goda råd också, som vi kanske kan följa.

Kanske har det med nya dagiset (huset alltså) att göra? Vi hade katastroflämning också i morse, men snälla fröknarna är väldigt snälla. De ringer mig efter ungefär tio minuter och säger att allt är lugnt, så även idag. Kanske "bara" en livskris kombinerad med omställningar? Hans ordförråd växer också i rasande takt, kanske det också innebär frustration - "nu när jag kan (nåja) prata så borde de väl göra som jag vill (ännu mer), eller...".

Att jobba efter nattskräcksnatt är sådär. Kul i alla fall att stans årliga snöskulptur är på plats! Utplaceringen av uttern - så fin! - kunde följas på kommunens hemsida. Skönt för alla nyfikna som inte ville stå ute i typ 22 minusgrader.

Nu är det Bolibompadags!!!

ikväll dör Bobby Ewing...

Sedan i förrgår då vi såg förra Dallasavsnittet har jag med härlig förväntan längtat efter detta tillfälle - jag och maken ska sjunka ner i tevesoffan och se säsongsfinalen av säsong åtta där Bobby dör i en tragisk olycka. Som tur är minns vi att han återuppstår i säsong tio i den berömda "kliver ut ur duschen-scenen"!

Nu väntar jag bara på att mannen ska komma in igen efter att ha eldat, så visningen kan börja.

Dagen har i övrigt varit rätt bra. Förutom katastroflämning på dagis - igen - har det mesta flutit rätt lugnt. Dagisfröken ringde dessutom redan innan jag hunnit till stan för den sedvanliga rapporten "allt har gått bra, han har ätit frukost och nu leker han (med typ en traktor)". Det var skönt, men efter tre ungar med lämningsproblem i skilda grad så känner jag stundtals att jag bara vill skita i yrkesliv, leva på egenhändigt plockade bär och potatis och baka surdegsbröd. Men det betalar ju inga amorteringar. Jag tycks ha utvecklat en fobi mot dagislämning själv.

Minns med viss fasa hur Mowgli grät så tårarna sprutade, höll fast mig och ibland kom springande över parkeringen för att få åka hem igen. Då var jag föräldraledig, han var fem år och tanken var att det skulle vara kul för honom att vara några timmar på dagis. Det tyckte inte han, och fick till slut fyra månaders sommarlov. Sedan gick det faktiskt bra.

Traktorälskaren kniper om overallärmarna för att man inte ska kunna klä av honom, pekar på väskan och skriker "bllen" det vill säga att han vill åka hem. Han gråter och jag vill detsamma.

Men i övrigt har det varit en bra dag idag.

Spottande barn, pinnar och människors rötter!

Tre saker (åtminstone) har jag tänkt på idag... I okronologisk ordning:

1. Människors rötter. Maken påpekade häromdagen att människor är de enda organismerna som kan ha sina rötter nånannanstans än där de befinner sig, vilket onekligen är en intressant iakttagelse. Själv har jag ju flyttat en miljon gånger och har ibland känt mig just rotlös. Maken bor vid sin rötter, på sin släktgård, intill sina marker. Men mina rötter är berättelser och inte fysiska platser. Historier, skrönor och små anekdoter ur släktens historia. Det är inte så pjåkigt, och lätt att ta med sig.

2. Kollegan L ringde och utgöt sig om"dessa pedagoger..." - han hade fått ett samtal från en skola som ville att han skulle ordna så nån tog bort alla grenar (som blåste ner från tallarna på stormnyårsnatten) från skolgården, "för barnen skadade sig". Han åkte dit och fann att gården myllrade av arbetsamma barn som hämtat grenar och pinnar från hela skogen och byggt jättekojor runt trädstammar etcetera. De hade gjort fina ingångar, och en var till och med inredd med en filt... Löst material är onekligen en bristvara på skolgårdar! Och olycksrisken kan ju inte vara av livshotande art, egentligen. Så man hoppas att ungarna får behålla sitt byggmaterial ett tag till!!!

Ska försöka lägga till en bild, för vi åkte dit lite senare så jag också fick se. (bilden hamnade lite konstigt, men ändå - den kom på plats i alla fall)

3. I Mowglis klass finns en pojke som inte är särskilt snäll. Idag har han spottat på Mowgli, med följd att Mowgli kallat honom för "jävel", vilket jag inte tyckte var så farligt (i sammanhanget) men fröknarna tyckte han borde be om ursäkt för... Problemet är hur Mowgli ska göra när sånt där händer. Ska han slåss? Ibland är det ett vettigt alternativ, tycker jag helt inkorrekt. Men Mowgli är väldigt snäll, och väldigt omedveten om att han själv är rätt stor och stark för sin ålder. Dessutom tycker ha att regler är till för att följas! Så han har svårt att sätta sig i respekt på "tuffare" vis. En annan fråga är förstås också hur vi föräldrar och skolan hanterar sånt här.

Jag tror att detta ämne kommer att tas upp mer framöver...

Skridskoprinsessan - det är jag!

För några veckor sedan köpte jag mig ett par skridskor, vita med taggar och allt... Därefter följde en tid med dålig is på byns bana, ett försvunnet snöre - men så idag! Vi åkte ner, maken, Mowgli och Traktorälskaren (som sov i bilen hela tiden), snörde på oss skrillorna, och jag ska inte förneka att det kändes nervöst. Mer än tjugo år sedan. Dessutom var det fullt, det vill säga typ sju personer till där. Prestationsångest... MEN DET VAR JÄTTEROLIGT!!!!!!!

Jag kan åka skridskor! Jag kan göra piruetter (långsamt, hasande), åka baklänges (långsamt, svajigt) jag kan åka fort (nästan lika fort som Mowgli, 6 år) - jag är SKRIDSKOPRINSESSA!

Stjärnor på is - here i come!

Nu måste jag torka av barn som badat.

Traktorälskarens födelsedag

För precis två år sedan firade vi att vi kommit hem med Traktorälskaren från BB. Vi kom hem på själva födelsedagen, för det är ju inte så vilsamt på BB heller... Och vi mådde bra bägge två, och dessutom var det inte tillåtet med några som helst besök på sjukhuset. Vi åkte hem och käkade tårta med brorsorna, farmor, mormor, farfar, morfar, svägerskans familj och hunden och katten... Det var tämligen precis likadant den dagen som idag, med skillnaden att festföremålet idag kunde blåsa ut sin egna ljus på tårtan - HURRA för vår lille tok!

Som har hunnit med mycket idag. Efter en hemsk natt då han vaknade och skrek, fadern lämnade sovrummet till förmån för vardagsrumssoffan och jag tillbringade natten med en klätterapa som envisades med att ligga över mitt ansikte, så somnade han snällt i traktorn på förmiddagen. När han vaknade och jag bar in honom fick han ett skrikutbrott. Det är i de lägena i allmänhet mycket tydligt att han helt enkelt vill få skrika färdigt, för om man försöker locka med nåt annat, till exempel korv, en glättig sång eller en ballong (födelsedag, ju) så tystnar han blott för en sekund, sänker ögonbrynen och säger strängt "Ty", och visar tydligt med ett finger framför munnen vad har förväntar sig. Tystnad, alltså. Så det enda man kan göra är att hålla honom och vänta. Om man FÅR hålla honom. Inte så roligt, detta, som det kanske låter. Om man tänker positivt så är det förstås bra att han vet vad han vill.

Dagis har han nu varit på i två dagar efter julledigheten. Just nu vill jag bli hemmafru, trots att dagiset är jättebra. Men hur man ska få detta liv att fungera lugnt skönt och harmoniskt, det undrar jag. Jag jobbar inte full tid, men är ändå stressad intill döden varje dag när jag ska hämta på fritids respektive dagis. Boken som är mitt enda tydliga livsmål känner jag inte ro att arbeta med. Och nu satte sig maken bredvid mig, och då känns det onekligen som om min datortid är slut, även om han snabbt gick igen.

Riktigt viktiga saker...

Såg för nåt år sen eller när det nu var Schyfferts show om nittiotalet. Jag skrattade mig fördärvad, och maken skrattade ungefär hälften så mycket. Bredvid mig på andra sidan satt en kille som var typ 25 (dvs tio år yngre än mig) och han satt mest och sneglade förundrat på mig medan jag skrattade... jag tror att igenkänningsfaktorn och skrattnivån berodde dels på ålder, men också på de omständigheter man haft under tiden som tonåring och ung vuxen. Min man har aldrig varit värst politiskt intresserad eller engagerad, och har nästan jämt betett sig ytterst förståndigt.

Jag var som tonåring med i politiska ungdomsförbund (två, men inte samtidigt...) och var väldigt engagerad i till exempel miljöfrågor, faktiskt trädkramare och ockupant vid några tillfällen. Men trots det så gick mig hela kriget i Jugoslavien helt förbi! Jag var i 20-årsåldern och hängde inte med ett dyft. Och det var det jag skulle komma till, för det gjorde tydligen inte Henrik Schyffert heller. Vilket han enligt egen uppgift i föreställningen skäms för idag. Och jag med, fast jag aldrig tänkt på det innan han påpekade fenomenet hos vår generation. Jag struntade faktiskt i princip i att det pågick ett krig i Europa!

Nu är jag kanske lite klokare. Eller jag kan åtminstone inse vilken fruktansvärd situation det måste vara i Gaza nu. Som förälder lider jag med alla som försöker skydda sina barn. Som människa tycker jag att det som pågår i mellanöstern är en jävla tragedi, katastrof och allt eländigt man kan kalla det.

Vad ska jag då göra? Jag vet inte, men jag ska i alla fall försöka hänga med, förstå och minnas. Göra vad jag kan. Den här gången.

Så går en dag i våra liv..

Ringde nyss till kusinen och tackade nej till att gå på hennes disputationsfest. Tråkigt att behöva tacka nej, men hon bor i andra änden av landet, och som varandes bondfru är antalet tillfällen då det är värt allt krångel att fara bort tämligen få. Jag kommer dessutom att behöva åka på ett par tjänstresor under våren, och till på köpet är jag rätt luspank. Hoppas hon och alla andra får en riktigt trevlig fest!

Ikväll har vi fyra pojkar istället för normala tre, eftersom Bokmalens kompis ska sova över. Hittills går allt somsmort, men vi får väl se när de börjar bli trötta... Hittills har de spelat bordshockey, dataspel, TV-spel, sett Transformersfilm, spelat Monopol, byggt Bionicle-lego och så vidare och så vidare.

Nu ringde mor min och undrade vad Traktorälskaren önskar sig i födelsedagspresent. Eftersom han inte kan prata så är svaret osäkert...

Nu räcker det för idag!

bordshockeyfrenesi!

På höger sida om mig föll just en tvåårig Traktorälskare från en stol - tredje stolsfallet på tio minuter "Blambla ooo" säger han och pekar på stolseländet.

Men det var inte alls det jag skulle skriva om, utan om den otroliga match jag just blivit öronvittne till. Bokmalens jämnårige kompis som är på besök fajtades storstilat mot Maken som är inofficiell hemmamästare, och förlusten för kompisen var mycket knapp. Vilket oerhört liv det blir med hockey, fyra pojkar och en större pojke - tur att inte Hunden eller Kisse var med också. Fast de låter inte så mycket i ärlighetens namn...

Nu spelar Mowgli mot sin far, och där är det lika delar glädje och förtvivlan. Mowgli vill gärna sköta tekningar och dessutom gärna lägga pucken "bra".

Traktorälskaren såg några hästar på TV och gick dit. Glömd är all förtvivlan...

Idag har jag känt mig rätt rutten, men nu så här framemot kvällskvisten känns det rätt OK. Liite feber, liite huvudvärk och andra härligt diffusa symtom. Aldrig att jag blir riktigt sjuk, jag som gärna skulle vara sängliggande och synd-om litegrann. Fast inte om jag blir det på riktigt.

Idag skulle jag försöka söva Traktorälskaren i vagn, och dessutom passa på att hämta posten. Så jag vandrade mot brevlådan trehundra meter bort, med Mowgli och Bokmalen och alla deras svärd/pinnar som sällskap. Vi fick ytterligare sällskap efter några sekunder när Hunden blåste förbi och försvann bortåt mot ett avlägset hundskall i fjärran. JIPPIE. Det var bara att börja hojta, vissla och vandra.

Så småningom nådde vi fram till flanörerna och fick några milda repimander om lösa hundar... Och lite jobbigt är det att vår visserligen mycket snälla hund har tagit för vana att slå följe med promenadfolket, skoterfolket och hundslädemänniskorna. Dock är folk i gemen rätt toleranta så här på landet, men själv var jag ganska bister när jag burit hem vår tunga hund - inget koppel med förstås. De snälla storebröderna skjutsade hem vagnen med Traktorälskaren som, vilket var tur, hade somnat under allt rabalder. Och Hunden skämdes... Och tyvärr måste hon nog tillbringa mer tid i hundgården, åtminstone under dessa (eviga, känns det som) helger då alla människor verkar vara ute och promenera!!!

En kul grej idag - Bokmalen (har som ett led i sin fostran) varit med och lagat middag. Trevligt med sällskap, och god korvgryta blev det. Imorgon är det Mowglis tur.

strax ska vi se på film...

....i tevesoffan, och igår var vi på bio. Svärmor var barnvakt och filmen var Australia, som var förvånansvärt matinéartad. Har i och för sig inte läst några recensioner, så det kanske var allom känt, bara att jag inte visste det. Samtidigt tyckte jag ju jättemycket om den! Riktiga hjältar och vackra, kloka barn, en gammal trollkarl och spännande miljöer. Jag fick till och med gråta en skvätt - när tjurar rusade mot lille Nullah kastades jag själv tillbaka till i somras när Traktorälskaren ett år gammal vandrade in till våra.. Mer om det nån annan gång, och han klarade sig också oskadd.

I övrigt är det trist att vara impopulär förälder, men jag orkar inte vara särskilt kul. Så enkelt är det. Man får vara glad att maken är en sådan skojig typ just nu.

Och mellansonen har fått sitt "bloggnamn" - Mowgli! Han ser precis ut som han när han försöker klättra upp på min rygg, påpekade maken överdrivet sanningsenligt. Att pojken ser ut som Mowgli, OK, men vad gör det mig till? ;-)

"Fan, vad äckligt!" säger maken, och filmen vi ska se rullar bakom mig - alla barn är i säng - så nu sjunker jag ner i soffan och tycker synd om mig själv lite grann!

Lördag

Vad göra en dag som denna? Städade ut delar av julen igår så det slipper vi idag... Hunden sitter jag och motar bort medan jag skriver, förresten, för hon vill gnaga på kablarna under skrivbordet... När hon nu varken fick tugga på tjocksocka eller bita i leksakstiger - i övrigt är hon en helt underbart trevlig hund!

Igår tog vi en sväng till Statoil, jag och maken, och passade på att titta in på det ombyggda dagiset som Traktorälskaren återgår till efter jul. Vi hade sådan tur att en trevlig städerska fanns på plats (hoppas vi inte skrämde henne när vi stövlade in!) och ville visa oss runt. Jättefint är det, men ännu känns det inte alls färdigt. Mycket kvar att göra, och det är ju bara helger till 7 januari, så hur de ska hinna undrar man ju... Men fint som snus!

Lite morbidturism hann vi också med. Det har brunnit en fin gammal gård i grannbyn, som vi körde förbi - bara en liiten omväg - och det är verkligen inte roligt att se. Precis intill byvägen hade den legat, men nu fanns bara rykande rester, hopskrynklat plåttak (?) och halvt raserade skorstenar kvar. Tragiskt för de drabbade och man hoppas ju att man aldrig drabbas av något liknande. Som tur var klarade de sig helskinnade. Tänker på makens kusin och hans familj som fick fly sitt brinnande hus hals över huvud för några år sedan. De hade till på köpet precis blivit färdiga med utbyggnad av huset, men av det blev inget kvar heller. De hade också tur, även om det nog aldrig känns som tur just då, när allt man äger och har, alla minnen och allt blivit aska.

Igår stannade förresten min farsa på kaffe en liten stund i samband med att han hämtade Bokmalen! Kul! Inte ofta, han har alltid så fruktansvärt bråttom, oklart varför. Och förresten var svärfar också inne på en snabb kopp tidigare på dagen. Nästan som om vi hade ett socialt liv!

Jag tror vi ska gå på bio idag, ifall svärmor är bättre i ryggen än hon var igår.

Ytterligare en dag 2009

Och den lille bokmalen, äldste sonen, har återigen farit till morfar. Kul för dem, men för en mor som tycker att det nånstans finns en gräns för hur mycket dator- och TV-tid som är lämpligt för en nioåring så är det lite dubbelt. Men bra för morfar, tror jag, och som sagt kul för den lille bokmalen...

Nu vaknade TRAKTORFANTASTEN och började genast stortjuta när han såg farsgubben gå ut genom dörren, "Traktor!!!"

Så nu måste jag sluta skriva för jag är försteskurk i familjen som hindrar honom från att följa pappa ut i lagården. Som det inte funkar att ha en tvååring i, för övrigt. Så jag måste vara skurk, idag igen.

Bild på mig själv?

Ja... När jag gick igenom de bilder som finns i den här datorn så hittade jag förstås mängder med fina och roliga bilder. Dock ingen på mig själv. Därför blev bilden härintill (nånstans) en väldigt tjusig sommarbild med fina tjurar som äter bröd istället.

Jag tror det finns någon godtagbar bild på mig nånstans om jag bara letar lite mer seriöst. Fast nu ska jag gå och titta på mellansonen som bygger Star Wars-lego istället. Och tjurarna är också fina.

Förresten - att det inte finns någon bild på mig beror med stor sannolikhet enbart på att jag oftast är den som håller i kameran. Hoppas jag.

Nyårslöfte infriat...

...och det nya året är bara en dag gammalt! Man måste dock betrakta detta som en betaversion och som ett substitut för tioårskalendern som jag gärna skulle skriva i. Ett test alltså. Och vem som ska läsa är oklart. Nåväl - over and out!

Det var töntigt, jag vet.

Men det är ju premiär.