Satt häromdagen på Coop Arenas restaurang - fullt av folk - och pratade om finanskrisen. Det är KRIS! Men jag har inte haft en tanke på att sluta äta ute av det skälet. Möjligen för att ha råd att byta kök... På trettiotalet var det kris på riktigt. Då gick farfar på luffen. År 1940 när min farmor var gravid med min pappa hade hon så dåligt med mat att hon fick näringsbrist och tappade tänder. DÅ var det kris.
Fast jag förstår att det är personlig kris för alla de som varslats eller förlorat jobben. Men än så länge är det inte svält, och inte tal om att GÅ till Göteborg från Stockholm för att söka jobb, som en gubbe berättade om på P1 för ett tag sedan. Det var också på trettiotalet, och det var inte tal om att arbetsförmedlingen skulle pröjsa någon tågbiljett, precis...
Så än är det inte kris, jag kan inte tycka det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar